Hej hej bloggvärlden!
Jag skulle ta paus från bloggen ett par dagar och tänk nu har det nästan gått en månad *swosch* försvann den iväg bara...eller kanske dränktes den i all den skånska snön? Den däringa mentala tankningen gick förresten sådär, jag är mer slut än någonsin och har många gånger tänkt att jag ska ta tag i bloggen, men så finns det bara ingen ork. Nu har jag bestämt mig för att orka med åtminstone den, jag kan ju inte lämna mina få, men ack så kära, läsare. :)
Vad har då hänt i det där *swoschet*? Det har snöat, snöat, snöat...å så kom det något sånt där vitt...vad heter det...ja just det...snö. Å jag har skottat och skottat och maken har skottat och trots det fattar inte vädergudarna vinken utan öser så snällt på med mer sånt där vitt. Kollektivtrafiken har, som alltid i Skåne vintertid, varit en spännande upplevelse. I onsdags körde min ena buss fast i en snödriva och i förra veckan brann den (inte samma buss...tror jag i varje fall) lite piffigt på motorvägen. Bussen pep konstigt, chauffören stannade och sa åt alla att gå av och sen såg vi rök från bussens bakdel. Några minuter senare fick vi hoppa på en annan buss och då fanns nyheten redan på nätet. Chauffören och alla passagerare hade evakuerats stod det minsann och om man varit med på bussen kunde man maila in sin story. Jag avstod.
Det har också jobbats och jobbats och jobbats och hälsats på såväl släkt som vänner och en och annan (självklart alldeles för få) buntar tulpaner har funnit sin väg över vår tröskel. Till helgen får det nog bli en till...eller kanske två. Snökaos kräfva dessa blommor, så är det bara.
Jag har också i det här *swoschet* kommit fram till att jag inte mår riktigt bra. Världen snurrar alldeles för fort och jag hinner inte med i svängarna alls. Det har varit på gång länge och har gått både upp och ner, kanske mest ner. I går nådde jag så en punkt, förmodligen ganska långt från den absoluta botten; men tillräckligt nära för att göra mig rädd, som fick mig att lyfta luren idag och beställa en läkartid. Jag fick svårt att djupandas, axlarna satt spända långt över öronen och när jag skulle ringa ett samtal tog det mig fem försök att få siffrorna i telefonnumret i rätt följd. Ett plötsligt yrselanfall kom och suddade till min värld för ett ögonblick på ett högst obehagligt sätt och försvann sedan. När jag kom hem kände jag mig gråtfärdig av utmattning och pulsen var fortfarande hög. Trots att jag spenderade kvällen i sängen med en tidning och gjorde absolut ingenting tog det många timmar innan axlarna började sjunka ner på rätt nivå. Pulsen? Ja den gick ner en aning den med, men egentligen först när jag lyckades somna framåt två. Idag fick jag så bokat en läkartid och den 24:e är det dags. När de frågade vid bokningen vad jag sökte för var det svårt att svara, en rent fysisk åkomma; att man har ont i ett knä eller en arm är lättare att sätta fingret på, men nu blev det ett suddigt "stressrelaterat". Vi får se vad besöket ger för resultat.
Å för att vi inte ska deppa ihop alldeles får jag väl avsluta med en härlig nyhet. För drygt fyra år sedan blev jag faster till en liten dam som behagade titta ut alldeles för tidigt, men som det gått så bra så för ändå. Idag fick jag den glädjande nyheten att min svåger och svägerska vars lilla kille till skillnad från min brorsdotter tyckte magen var ett fett hett ställe och därför stannade lite extra länge nu kommit till världen. Det plingade till i mobilen och ett sovande pyre invirad i sin tummenfilt snusade lugnt i mammas famn.
Dagens visdomsord? Att även en till synes kass dag kan få en fin avslutning. :)
