En liten bit av Sverige

Idag har jag varit så nära Sverige man kan vara i Kalifornien. Jag har besökt IKEA, alldeles själv. Det är första gången som jag inte haft sällskap av maken eller en kompis. Å jag körde dit alldeles själv, fast inte motorväg förstås, så roligt ska vi inte ha det...inte ännu i allafall.

Jag tycker som bekant inte om att köra bil, alls. Inte ens lite. Mitt blå fartvidunder är dock väldigt lättkörd och det underlättar. Att den är smidig trots sin storlek underlättar det med då jag oundvikligen lyckas hamna i fel fil minst en gång när jag kör någonstans där jag inte har full koll (läs utanför kvarteren närmast lägenheten) och därmed måste vända/göra en u-sväng för att komma rätt. Man ser mycket när man kör fel i varje fall, idag körde jag igenom ett mysigt villaområde för att jag läste fel på en skylt och, just det, hamnade i fel fil. GPS'en hjälpte mig att hitta tillbaka så det löste sig och annars hade jag väl fått vända och köra samma väg åt andra hållet. Att vända är jag som sagt bra på.

Det här var min längsta tripp hittills och då är det ändå inte speciellt långt, nån dryg mil eller så enkel väg, men det går ju framåt i varje fall. Fast det tar ungefär dubbelt så lång tid när jag åker dit som när maken kör, han tar å andra sidan motorvägen och har rätt mycket mer körerfarenhet i bagaget.

Jag lyckades handla lite täcke, kuddar och sängkläder till våra besökare från Sverige som anländer till helgen, lite blandade småprylar och de oundvikliga servetterna (dock inga värmeljus). Lite fika hamnade i magen och lite påskmat i kundvagnen. Fick in allt i bilen och tog mig hem igen och upp till lägenheten med alltihop. *puh* Fast lampan jag siktat in mig på fanns såklart inte inne och inte heller den alternativa lampan jag funderat på så det lutar åt att jag nog åker till IKEA inom en snart framtid igen. Så det kan bli. :)

Edit: Första gången själv på IKEA i USA alltså, det ligger inte riktigt på promenadavstånd och jag har ju varit billös tills för en dryg månad sedan. I Sverige har jag varit där oftare än jag vill erkänna. ;)

Möt familjens senaste tillskott

Den senaste tiden har det hänt lite saker som ni fått följa här i bloggen. Jag har tagit amerikanskt körkort och vi har äntligen sålt vårt hus vilket öppnade möjligheterna för nästa steg - bil nr 2. En alldeles egen en till mig, fast maken får låna den såklart. ;) Vår andra bil, en Ford Mustang cab, har ju maken till jobbet och jag har tagit mig runt till fots och eftersom vi bor väldigt bra till har det funkat super. Nu efter 10, snart 11, månader och med ett avklarat körkort, kände jag mig dock mogen för att låta fötterna vila i något lagom stort, lagom lättkört, med lagom (eller kanske ännu hellre rejält) bagageutrymme. Vi var och kikade på ett par modeller redan i december, och bestämde väl oss också redan då, men inväntade husförsäljningen och i förra veckan hämtades vår nya skönhet hem, en 2011 Toyota Highlander!

Ett styck SUV i färgen Shoreline Blue Pearl (typ gråblå) med ljusgrå läderklädsel och massa såna där hästkrafter och sånt under huven. Automat förstås, som vanligt här över, och en bagagelucka som går att både öppna och stänga; inte bara låsa upp alltså, med knapp/fjärrkontroll. Ingen nyckel till tändningen utan här räcker det att den är i närheten vilket innebär att den kan stanna säkert i handväskan, och startar/stänger av bilen gör man med en knapp. Very high-tech. :) Å ja just det ja...det finns en tredje sätesrad också som fiffigt fälls upp från bagagets golv och 7 personer kan därmed brumma runt i vårt nya vrålåk.

Om familjen sedan skulle utökas någon gång i framtiden så känns det naturligtvis extra bra att Highlandern räknas som en cool bil, eller som reklamen säger: "Just because you're a parent, doesn't meen you have to be lame". ;)

Kaliforniskt körkort - check!

Idag regnar det i Bay Area...regnet ööööser ner, ibland går det över till normalmycket regn för att sedan öööösa ner igen. Å just denna dag var bokad för min uppkörning.... Efter att inte ha kört bil på 6-7 år har jag tagit tre lektioner á 2 timmar + ungefär 1,5 timme idag som ingick i uppkörningspaketet på körskolan. Det blev en händelserik dag minst sagt...

Det började okej, lite nervöst, men kändes ändå bra. Jag kan ju det här...egentligen. Jag blev hämtad hemma, körde nere i stan och i villakvarteren runt omkring. Massa vatten överallt och eftersom det inte regnar så mycket under långa perioder i den här delen av världen ligger det ganska mycket vatten på vägarna och då är det supersvårt att se linjer och pilar och sånt som är ritat på vägbanan. Jag fick lite tips, min lärare gjorde mig uppmärksam på saker som jag behöver tänka på och sen körde vi mot DMV som är den amerikanska motsvarigheten till Vägverket.

Allt pappersarbete klarades av och vi körde till uppkörnings-kön där man får vänta på sin tur. När det var två bilar framför oss och det var dags att köra fram en bit vägrade bilen att starta. Eftersom det var så fuktigt hade bilen tidvis fått stå med tändningen på för att värmen i bakrutan skulle kunna köra lite. Lite för länge visade det sig och batteriet laddades ur. Min lärare hade inte varit med om det innan, men det här var också hans första uppkörning i regn... Paniksamtal till körskolan som ligger några minuter bort och de kom dit med en ny bil, en jag aldrig kört innan. Som tur var fick de igång den "vanliga" igen så det slutade med att jag kunde köra upp i den i allafall.

Jag har ingen aning om var vi körde...mer än precis sista biten innan vi var tillbaka på DMV. Minnet är helt blankt. Å när jag steg ur bilen skakade jag, men enligt kontrollanten märktes inte min nervositet alls. Pokerface deluxe! I Kalifornien får man ha max 15 mindre fel och inga "critical errors" som det heter t ex om man kör för fort, kör mot rött eller missar att stanna vid en stopp-skylt. Jag hade 2 mindre fel och det innebär att jag klarade uppkörningen! :)

Bild lånad från: http://sportcartoons.co.uk

Status - Lektion 1

Jag är hel, läraren är hel och bilen är hel. Än så länge verkar jag vara på banan. Det var småläskigt, kändes ovant och allmänt skumt, men gick överlag rätt okej. Ett par lektioner till och sen uppkörning är planen. Sen kan jag börja övningsköra på riktigt. :P

Körkort...ett nödvändigt ont

Det här med att köra bil, det är ju praktiskt att kunna, ack så tråkigt att göra, men tyvärr rätt nödvändigt i många delar av världen. Jag är fullt införstådd med konceptet i stort, gillar idén att man får en annan frihet som bilburen madam, men själva utförandet känns sådär.

När man bor i en liten håla i sydvästra Sverige, alldeles i närheten av en större stad, då går det rätt okej att undvika. Man åker buss, promenerar eller cyklar. Eller så kör maken, som tycker det där med bilkörning är kul och intressant och sånt.

När man bor i en liten håla i norra Kalifornien, i närheten av en större stad, då åker man bil (med maken eller vänner) eller promenerar om avståndet är kort och man känner för att bli lätt idiotförklarad (promenader är inte "The American Way"). Man kan åka tåg också om man ska någonstans längre bort och inte har så bråttom, de går inte så ofta nämligen, men funkar fint när de väl gör det. Bil och körkort är helt enkelt en nödvändighet för att kunna ta sig till de butiker man behöver, besöka vänner som av outgrundlig anledning bosatt sig långt från tågstationer (vi har 4 min promenadväg dit) eller när man vill röra sig ute efter mörkrets inbrott vilket inte är helt lyckat tåg- eller promenadledes.

Jag tillhör då inte makens kategori utan är den som tog körkort när jag var 18-och-ett-halvt för att det var en nödvändighet när man växte upp på landet. Körde en del med föräldrarnas bil, lite motorväg, lite stad, mycket landsväg. Flyttade till Skåne och körde lite mindre motorväg, lite mer stad och ganska lite landsväg...med makens bil. Sen blev det mindre och mindre, dels för att jag kunde ta mig fram på annat sätt nästan lika bra och allra mest för att jag inte gillar att köra. För drygt sex år sedan skaffade vi ny bil i Sverige, en finfin silvrig kombi med automatlåda. Den har jag aldrig kört.

När man flyttar till da stäjtz så får man köra bil på sitt svenska körkort i 10 dagar, sen måste man skriva upp och få ett temporärt kaliforniskt dito som gäller i tre månader och under den tiden ska man hinna köra upp och därmed få sitt permanenta. Om man inte är klar med det efter de där tre månaderna kan man få förlängt tre till. Idag går min andra förlängning ut, men efter ett besök på DMV (typ Vägverket) igår fick jag ytterligare 60 dagars respit. Å nu måste det ske.

Imorgon är det därför dags för min första körlektion på 14 år. I Sverige tog jag runt 30 lektioner á 45-60 minuter (minns inte så noga hur långa de var), här är snittet 3 lektioner á 2 timmar om man är helt ny bakom ratten, kraven är lite lägre kan man säga. Kanske räcker det med en lektion, kanske behöver jag två innan uppkörningen, läskigt är det hur som haver.

Å när det, naturligtvis, uppenbarar sig imorgon att jag är en dröm bakom ratten (*pepp, pepp*) så är nästa steg (förutom själva uppkörningen då) att gå och klappa lite på olika bilar för att se vilken som så småningom ska få bli mitt vrålåk när jag puttrar fram i trafiken med mitt kaliforniska körkort i plånboken. Det lutar åt en Toyota RAV4:a...en blå. Fast först var det den där körlektionen imorgon, den där läskiga, men nödvändiga.

Håll tummarna för mig är ni snälla!

Bild lånad från: http://demonicattractions.blogspot.com