Det här med att köra bil, det är ju praktiskt att kunna, ack så tråkigt att göra, men tyvärr rätt nödvändigt i många delar av världen. Jag är fullt införstådd med konceptet i stort, gillar idén att man får en annan frihet som bilburen madam, men själva utförandet känns sådär.
När man bor i en liten håla i sydvästra Sverige, alldeles i närheten av en större stad, då går det rätt okej att undvika. Man åker buss, promenerar eller cyklar. Eller så kör maken, som tycker det där med bilkörning är kul och intressant och sånt.
När man bor i en liten håla i norra Kalifornien, i närheten av en större stad, då åker man bil (med maken eller vänner) eller promenerar om avståndet är kort och man känner för att bli lätt idiotförklarad (promenader är inte "The American Way"). Man kan åka tåg också om man ska någonstans längre bort och inte har så bråttom, de går inte så ofta nämligen, men funkar fint när de väl gör det. Bil och körkort är helt enkelt en nödvändighet för att kunna ta sig till de butiker man behöver, besöka vänner som av outgrundlig anledning bosatt sig långt från tågstationer (vi har 4 min promenadväg dit) eller när man vill röra sig ute efter mörkrets inbrott vilket inte är helt lyckat tåg- eller promenadledes.
Jag tillhör då inte makens kategori utan är den som tog körkort när jag var 18-och-ett-halvt för att det var en nödvändighet när man växte upp på landet. Körde en del med föräldrarnas bil, lite motorväg, lite stad, mycket landsväg. Flyttade till Skåne och körde lite mindre motorväg, lite mer stad och ganska lite landsväg...med makens bil. Sen blev det mindre och mindre, dels för att jag kunde ta mig fram på annat sätt nästan lika bra och allra mest för att jag inte gillar att köra. För drygt sex år sedan skaffade vi ny bil i Sverige, en finfin silvrig kombi med automatlåda. Den har jag aldrig kört.
När man flyttar till da stäjtz så får man köra bil på sitt svenska körkort i 10 dagar, sen måste man skriva upp och få ett temporärt kaliforniskt dito som gäller i tre månader och under den tiden ska man hinna köra upp och därmed få sitt permanenta. Om man inte är klar med det efter de där tre månaderna kan man få förlängt tre till. Idag går min andra förlängning ut, men efter ett besök på DMV (typ Vägverket) igår fick jag ytterligare 60 dagars respit. Å nu måste det ske.
Imorgon är det därför dags för min första körlektion på 14 år. I Sverige tog jag runt 30 lektioner á 45-60 minuter (minns inte så noga hur långa de var), här är snittet 3 lektioner á 2 timmar om man är helt ny bakom ratten, kraven är lite lägre kan man säga. Kanske räcker det med en lektion, kanske behöver jag två innan uppkörningen, läskigt är det hur som haver.
Å när det, naturligtvis, uppenbarar sig imorgon att jag är en dröm bakom ratten (*pepp, pepp*) så är nästa steg (förutom själva uppkörningen då) att gå och klappa lite på olika bilar för att se vilken som så småningom ska få bli mitt vrålåk när jag puttrar fram i trafiken med mitt kaliforniska körkort i plånboken. Det lutar åt en Toyota RAV4:a...en blå. Fast först var det den där körlektionen imorgon, den där läskiga, men nödvändiga.
Håll tummarna för mig är ni snälla!
När man bor i en liten håla i sydvästra Sverige, alldeles i närheten av en större stad, då går det rätt okej att undvika. Man åker buss, promenerar eller cyklar. Eller så kör maken, som tycker det där med bilkörning är kul och intressant och sånt.
När man bor i en liten håla i norra Kalifornien, i närheten av en större stad, då åker man bil (med maken eller vänner) eller promenerar om avståndet är kort och man känner för att bli lätt idiotförklarad (promenader är inte "The American Way"). Man kan åka tåg också om man ska någonstans längre bort och inte har så bråttom, de går inte så ofta nämligen, men funkar fint när de väl gör det. Bil och körkort är helt enkelt en nödvändighet för att kunna ta sig till de butiker man behöver, besöka vänner som av outgrundlig anledning bosatt sig långt från tågstationer (vi har 4 min promenadväg dit) eller när man vill röra sig ute efter mörkrets inbrott vilket inte är helt lyckat tåg- eller promenadledes.
Jag tillhör då inte makens kategori utan är den som tog körkort när jag var 18-och-ett-halvt för att det var en nödvändighet när man växte upp på landet. Körde en del med föräldrarnas bil, lite motorväg, lite stad, mycket landsväg. Flyttade till Skåne och körde lite mindre motorväg, lite mer stad och ganska lite landsväg...med makens bil. Sen blev det mindre och mindre, dels för att jag kunde ta mig fram på annat sätt nästan lika bra och allra mest för att jag inte gillar att köra. För drygt sex år sedan skaffade vi ny bil i Sverige, en finfin silvrig kombi med automatlåda. Den har jag aldrig kört.
När man flyttar till da stäjtz så får man köra bil på sitt svenska körkort i 10 dagar, sen måste man skriva upp och få ett temporärt kaliforniskt dito som gäller i tre månader och under den tiden ska man hinna köra upp och därmed få sitt permanenta. Om man inte är klar med det efter de där tre månaderna kan man få förlängt tre till. Idag går min andra förlängning ut, men efter ett besök på DMV (typ Vägverket) igår fick jag ytterligare 60 dagars respit. Å nu måste det ske.
Imorgon är det därför dags för min första körlektion på 14 år. I Sverige tog jag runt 30 lektioner á 45-60 minuter (minns inte så noga hur långa de var), här är snittet 3 lektioner á 2 timmar om man är helt ny bakom ratten, kraven är lite lägre kan man säga. Kanske räcker det med en lektion, kanske behöver jag två innan uppkörningen, läskigt är det hur som haver.
Å när det, naturligtvis, uppenbarar sig imorgon att jag är en dröm bakom ratten (*pepp, pepp*) så är nästa steg (förutom själva uppkörningen då) att gå och klappa lite på olika bilar för att se vilken som så småningom ska få bli mitt vrålåk när jag puttrar fram i trafiken med mitt kaliforniska körkort i plånboken. Det lutar åt en Toyota RAV4:a...en blå. Fast först var det den där körlektionen imorgon, den där läskiga, men nödvändiga.
Håll tummarna för mig är ni snälla!
Bild lånad från: http://demonicattractions.blogspot.com
2 kommentarer:
Klart det kommer gå bra, du KAN ju faktiskt köra bil, sen att du lär vara lite ringrostig är en annan sak, men det ska nog gå bra ändå ska du se! Jag har ju oxå tagit pauser i bilkörandet under utlandsvistelser och diverse perioder i ens liv när man inte haft tillgång till bil, men nu kör jag ju till jobbet varje dag typ och går finfint! haha, kanske inte jämförbart med dina vägar nä. ;)
Är det automat på körskolebilarna "over there"? Fredrik vill gärna ha automat nästa gång, jag har aldrig kört automat och är väl inte lika såld kan man säga... jaja, vi får se vad det blir härnäst, känns som utrymmet i bagage och baksäte är prio ett nästa gång, vilket kan bli snart!? Dags att testa om två bilstolar kommar in i baksätet snart kanske? ;)
Kram och Lycka till!!
Johanna: Jo, det gick hyfsat. Lite sitter kvar i ryggraden minsann. Skillnaden oss emellan är nog att du tycker det är okej att köra, medans jag inte gillar det alls. Får se om vana och erfarenhet ändrar på det.
Japp, det är automat på bilarna, tror det går att köra manuell låda också, men det är svårare att hitta körskolor med det. Dubbelkommando, precis som hemma med pedaler på passagerarsidan. Vissa skolor har t o m bilar med dubbla rattar!
Herrn i huset gillar automat, det var ovant för mig, men klart mindre att hålla reda på. Å det är def dags att ni kollar statusen på plats i baksätet, snart är det ju dags att kalla dig tvåbarnsmor! :)
En eller två lektioner till blir det iaf innan uppkörningen så det ska nog bli en bilförare av mig igen också. *kram*
Skicka en kommentar