Mitt motto...å lite fudge

Uj vilken spännande titel...visst blev ni nyfikna? :) Vi börjar väl med fudgen så den liksom blir avklarad.

Första delen av julgodiset är klar, även om just den här satsen inte lär räcka fram till julafton utan till stor del kommer ätas upp under helgens glöggmys. Nigellas choklad- och pistagefudge gör ett återbesök från förra året och receptet tillsammans med de andra godsakerna som lagades då hittar ni här. Fudgen är löjligt enkel att göra och ännu enklare att äta, går bra att frysa och behöver inte tinas innan man kastar sig över den. Knäcken ska tas om hand härnäst och om allt går väl och jag överlistar den amerikanska mikrovågsugnen ska det bli såväl vanlig som lakritsknäck även i år. Lite skumtomtar på det så får nog årets godismakande (ja alltså tomtarna är ju köpta såklart) anses avklarat. Om jag inte springer på frusna lingon vill säga för pickipicki's vita chokladtryffel med lingon känns väldigt lockande den med.

Så...hur var det nu med det där mottot? Jo, jag har ett motto precis som många av er där ute även om mitt inte är så där hugget i sten direkt. Det har följt mig under många år och var det kommer ifrån från början vet jag inte så noga. Det har nog växt fram alldeles av sig själv sådär som tankar gör ibland. Nåväl...mottot var det:

Kramar och kokosprickar hjälper mot nästan allt!

Där är det...mitt motto. Som ni säkert förstår är kokosprickar en av mina favoritgodisar och att kramas är ju alltid en trevlig sysselsättning. Nu kan såklart varken kramar eller kokosprickar ordna fred på jorden, stoppa växthuseffekten eller kurera cancer, men nog är de väl en bit på väg? Någon som är alldeles väldigt (ja eller aldrig så lite) sjuk, trött eller ledsen mår garanterat bättre av en kram och när världen känns dum och tråkig och dötrist och alldeles alldeles o-underbar kan några kokosprickar (gärna ihop med den där kramen) vara lagom fluffigt och mjukt att landa i.

Ute regnar det idag och ser allmänt grått ut och kokosprickarna lyser med sin frånvaro då de inte stod att finna hos min lokala Coop när vi var hemma de där stressiga veckorna för inte alls länge sedan. Morgonens kram den får räcka till kvällen när maken kommer hem igen och kan leverera nya, men vet ni...jag tror det kommer bli en bra dag ändå.

Nu ska jag leta fram mitt knäckrecept och banka på lite mandlar alt turkiska peppar beroende på vilken sort som får äran att skapas först. Lite julmusik på det så ska det nog ordna sig.

På återseende!