Läget...

Hej på er!

Slänger in ett litet livstecken, det lär dröja något innan några "riktiga" inlägg dyker upp...

Skolboksexemplen på nyfödingar säger att såna här små sover 16-18 h/dygn och ammar i genomsnitt vid åtta tillfällen. Nu är vår nyföding ju bara dryga 2 veckor gammal och därmed inte läskunnig ännu vilket kanske förklarar hans resonemang. Här tycker vi (läs: bebis) att den omvända ordningen är betydligt trevligare, dvs äta 16-18 h/dygn och slumra vid åtta tillfällen vilka varierar mellan fem minuter i famnen efter amning till ett par timmar nattetid i vagnen alt på mamma. Vi (läs: jag) jobbar på att vända den här trender, men det går så klart inte så fort.

I övrigt är jag tacksam för att maken jobbat hemma större delen av den här veckan, det är klart skönare att ha ytterligare en vuxen i huset att luta sig på när sömnbristen känns för svår. Lillkillen hade gått upp sina tappade gram och lagt på sig några extra vid tisdagens läkarbesök (så till den grad att vår barnläkare undrade om jag gav tillägg, men nä...dygnet-runt-amning har visst den effekten). Å jag vågade mig på att ställa mig på vågen här hemma och konstaterade att jag verkligen håller på att bli uppäten. Minus
10 kg på två veckor, trots mjölkstinna bröst. Hälften är såklart bebis, moderkaka å fostervatten, men resten är svaret på varför energinivån inte direkt är på topp. Får väl försöka klämma i mig lite fler kalorier antar jag, men det är inte alltid det lättaste. Å då har jag ändå stödätit såväl gräddtårta som kladdkaka, glass å choklad den senaste tiden pga födelsedagsfirande å restätning.

Amerikanskt personnummer är fixat å passansökan inlämnad. Här ska även spädbarn ha foto, men det är okej att ta dem själv så länge de uppfyller kraven. Det var inte helt lätt, men vi fick till något som verkar vara okej i varje fall. Nu ska det processas, å vi ska ansöka om samordningsnummer på konsulatet så han registreras som svensk medborgare också och kan få ut sitt svenska pass vid nästa besök hemma. Väry international typ.

Nu ska jag se om den mjölkdruckna herrn i min famn vill sova lite på riktigt eller om han bara tar sig en paus i snapsandet. :)

Glad Midsommar på er!

Mission accomplished

Okej. Vi kom till affären, handlade å tog oss hem. Nu är jag genomsvett å stressad...lyfte förmodligen för tungt oxå...tror vi blir hemma ett tag, tills lillkillen tar studenten eller så.

All den där oron å stressen jag arbetade med att hålla på avstånd under graviditeten har verkligen kommit som en jättedos nu. Normalt, visst, men skitjobbigt.

All heder åt de som tar sig an den här resan utan närvarande partner, det hade jag nog inte pallat.

Liten rapport från bebisbubblan...

Saker jag lärt sig med en 1 vecka gammal bebis i huset:

• högerhänta jag börjar bli en hejare på att äta med vänster hand då amningssessionerna på höger sida i princip alltid infaller när vi ska äta.

• ingenting, eller väldigt lite, blir gjort i hemmet när sagda bebis antingen vill äta (gärna och ofta) eller sitta i famnen. Ligga i vagnen är rätt trist å tjusningen med sömn (förutom på mamma eller pappa) har inte infunnit sig ännu. Så snart han gått upp tillräckligt i vikt introducerar vi Babybjörnen å hoppas på succé.

• bebisar har lite andra idéer om vad som är okej och inte jämfört med resten av världen. Få blöjan bytt, tvättas med tvättlapp eller för all del kläs på/av = värsta tänkbara scenario ever! Bli stucken i hälen vid tre tillfällen på sjukhuset pga provtagning = äh...var väl inget att slösa lungkapacitet på.

• jag tror aldrig jag gråtit å fulsnörvlat så mycket som den senaste veckan...hormonraset infann sig på dag två och även om det lugnat sig lite ligger det i bakhåll redo att poppa upp när som helst. Bebisen sover på min mage = snyft å snörvel, skriva post på Facebook om att lillkillen anlänt = snyft å snörvel, tänka på sagda post = snyft å snörvel, hämta en kvarglömd mobilsladd på förlossningen å se sköterskan som var med från droppstart till födelse till första skakande uppstigningen efteråt med kvarvarande epiduralkänning i ena benet = snyft å snörvel å stor tacksamhet. Skriva den här punkten = ja ni förstår juh...
  
  Förhoppningsvis har det värsta lagt sig tills återkontrollen om fem veckor, annars lär jag väl bryta ihop och snyfta å snörvla över min läkare som varit med på hela fertilitetsstrulresan som slutade med att han förlöste mig under uppmuntrande tillrop å sedan lyfte upp finaste pojken på mitt bröst.
  
  
• att man kan bli väldigt glad för en blöja full med gult, senapsliknande bajs. Vårt amningsstrul börjar alltså lätta och färgförändringen i blöjan tyder på att bebisen får i sig även den tjockare mjölken å inte bara det där söta, vattniga första. Hurra!

• att första tiden verkligen kretsar så mycket kring bebisbajs som man hör andra nyblivna föräldrar prata om...man blir visst lite knäpp som hormonstinn, sömnbristig nybörjare.

• ...å en väldig massa  mer som jag just nu inte kan/orkar komma på...det är mycket med en nyföding i huset alltså...

Igår, den 11:e, hade vi miniminikalas här hemma mitt bland diskberg och allmän röra. Maken fyllde 38 å lillkillen en hel vecka. Inventeringen av kyl, frys och skafferi resulterade i en liten gräddtårta fylld med vaniljkräm (äkta svensk Marsán minsann) samt frusna hallon och blåbär som tinades i mikron och sedan blandades med lite socker; vaniljpulver och vispad grädde. Vispgrädde å frusna blåbär på toppen och hey presto - I give you födelsedagstårta. God var den med, alltid en bra kombo.

Det blir en aktiv vecka, kalasmässigt, med makens och sonens bemärkelsedag igår; litet firande (om gästerna är lediga vill säga, vi har inte bjudit in ännu) med ett par vänner på lördag vilket även blir deras första introduktion till vårt nytillskott och sen på söndag firas det amerikansk fars dag. Pannkakstårta är önskat så det lär det bli. :)

Idag fortsätter kampen mot disk- och tvättberg, pryttelberg och ja...vad nu mer för berg som råkar dyka upp under dagen. Förhoppningsvis blir det lite sömn för familjens minsta medlem så att även mamma kan få vila en stund. Det går dock bättre och bättre även nattetid, första omgången sömn tolereras i vagninsatsen som är hans primära sovplats inne hos oss, men efter lite mat ska det visst helst sovas på mammas bröst. Nåja, vad gör man inte för lite sömn... Dagens äventyr är att jag tänkte våga mig ut på en aldrig så liten promenad med vagnen och t o m ta en kort sväng in på närmaste matbutik för att fylla på förråden hemma med lite mjölk och annat bra att ha. Första veckan har vi mest hängt hemma, förutom de två barnläkarbesöken för viktkontroll å så, men nån gång måste man ju ut...varför inte idag.

Om några veckor är det dags att återerövra bilkörningen, det är alltid motigt om jag inte kört på ett tag, och nu, med liten i bilen, lär det inte bli lättare. Huvva... Rekommendationen är att vänta 6 v, även efter vaginal förlossning, men det är i princip omöjligt i den här delen av världen så det blir nog snarare så att jag väntar ett par veckor till och därmed ger läkningen en chans innan vi försöker ställa om vardagen till ett nytt normalläge dvs ett där maken slipper springa i  mataffärer som han inte är så förtjust i.

Uj, uj...vi ska alltså ha ansvar för den här lille plutten nu i tiders evighet (eller ja 18 år iaf) och även om det börjar flyta lite, lite bättre efter en vecka känns det som ett vääääldigt stort åtagande. Nåja, vi tar en dag i sänder och hoppas det ger sig allt eftersom. Vi börjar med idag alltså...

Välkommen!

Tisdagen den 4 juni kl 12.39 kom han så till oss. En 51 cm lång, 3580 g tung liten herre som heter Simon.

Förlossningen gick bra och hyfsat snabb med tanke på att det var igångsättning som gällde. Vi "checkade in" på sjukhuset vid lunchtid i måndags, första dosen medicin sattes in kl 14 å på tisdag morgon, efter några timmars otroligt starka värkar sattes eoiduralen och strax därefter lägsta dosen värkstimulerande dropp. Hinnorna togs vid 9, fullt öppen med tillåtelse att krysta vid 11-någongång och ut kom han alltså 12.39. Jag kände värkarna trots epiduralen, fast de gjorde inte ont, så jag kunde själv känna när det var dags att krysta. Simon valde att göra entré Stålmannen-style med ena handen/armen uppe vid huvudet vilket resulterade i en 2:a gradens spricka och några stygn, men i övrigt gick allt bra.

Jag är väldigt tacksam över uppfinnaren av Epi-no (en förlossningsförberedande manick som jag får avhandla i ett eget inlägg) och uppfinnaren av epiduralen...bra skit det där.

Efter minimalt med sömn,  och fyllda med nua intryck väntar vi nu på att bli utskrivna så vi får ta med vårt knyte hem och försöka på egen hand utan dygnet runt-supporten från sköterskorna. Läskigt värre!

Hojt, hojt...

Här kommer en shout-out från sjukhussängen. Det bidde ingen majbebis, men det blir garanterat en den här veckan. Har checkat in, fått en fin sjukhusrock å gått igenom en miljard papper som krävde underskrifter...snart blir det igångsättning. Inget jag direkt ser fram emot, men v 41+0 idag å farbror doktorn vill ha bebisen ute innan vi når v 42 så här är vi nu.

Håll tummarna för mig är ni snälla så återkommer jag med nyheter när det finns några. Vi har wifi å sånt iaf så vi är inte helt avskurna från verkligheten. :)

Häpp!