Flashbacks...

Nu när soffan blivit da-place-to-be för mig ganska stor del av dagen är jag otroligt tacksam för Internet och diverse streamingtjänster som t.ex Netflix. Just nu ligger fokus på att titta igenom sex säsonger av Dr. Quinn. Följa hennes öden å äventyr å den spirande förälskelsen mellan henne å Sully...så snuttegulligt det bara kan bli å så lite farligt med överklasskvinna vs skogsfilur. ;) Uj, uj...senast jag såg de här avsnitten var under högstadie-/gymnasietiden...många år sedan alltså, men det sötsliskromantiska blandat med vilda västern håller ofattbart bra än. Eller så är det bara jag som är svag för lagom tillrättalagda tv-produktioner (läkarserier och liknande ger alltid ett plus i kanten hos mig).

När jag idag, helt orelaterat till Dr. Quinn, läste lite i en krönika om Richard Marx länkad från www.makingitlovely.com började hjulen snurra... Å med dem hans gamla hit "Right here waiting..."... Givetvis var jag tvungen att youtub'a videon och kastades tillbaka till mellan- och högstadiediscon, dekorerade gympasalar och Power Ballads på kassett/cd. Roxettes "It must have been love" var en standard sista-dans-låt länge, men nog har det hasats runt i nån tryckare även till Marx ett gäng gånger.

Spolar vi fram några år till slutet av gymnasietiden och strax därefter var det Eros Ramazottis "Più Bella Cosa" som snurrade på repeat i min och väninnans cd-spelare. Inte för att vi kunde nån italienska, men det är ju en världslig sak som Karlsson på taket skulle sagt. Var givetvis tvungen att youtub'a Eros också...

Så... Hur ska jag nu tolka det här? Betyder det att jag har en begynnande 35-årskris på gång och kommer följa upp med att läsa Virginia Andrews-böcker och odla synttofs? Eller att jag nog aldrig kommer bli riktigt vuxen trots 10+ års äktenskap och det allt mer tydliga buffandet i magen? Vad tror ni?